hV-tratten
Tiotusentals sökande, men hemvärnet växer ändå långsammare än väntat. Var finns propparna och hur skulle de kunna lösas?
Text ANNA-MARIA STAWREBERG
Illustration CHRISTIAN WALLENIUS
Foto STAFFAN CLAESSON
DEN 24 FEBRUARI 2022. RYSSLANDS FULLSKALIGA INVASION AV UKRAINA INLEDS OCH EUROPA SKAKAR.
Det säkerhetspolitiska läget är allvarligt, och även Sverige rustar för krig. Något som också visar sig i den svenska försvarsviljan. Plötsligt börjar ansökningarna till hemvärnet att rasa in.
Mot normalt cirka 4 500 ansökningar om året ansöker 29 000 svenska män och kvinnor till hemvärnet. Och det var bara under 2022. Året därpå sökte ytterligare 5 800 personer. Det är en kö som växer så det knakar.
Ute i bataljonerna går hemvärnets frivilliga personal på knä för att försöka beta av kön. Sedan kommer Folk och Försvars rikskonferens i början av januari 2024, där såväl ÖB Micael Bydén som Ulf Kristersson och försvarsminister Pål Jonsson håller allvarliga anföranden om att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas, men också om vikten av att så fort som möjligt bygga upp ett starkare totalförsvar.
Talen medför att polletten faller ned hos ytterligare 1 250 personer, som går in på webben och söker till hemvärnet. Därefter fortsätter intresset att öka, och bara under årets första fem månader har ytterligare 5 100 personer ansökt.
Med tanke på att hemvärnet ska växa – enligt uppgift i snabb takt till 24 000 och året därpå till 25 000 hemvärnssoldater – har ett guldläge uppstått.
– Det uttalade målet är att ha 29 000 soldater, det vill säga en markant ökning från de 22 145 hemvärssoldaterna som vi hade 2023, säger kommendör Magnus Lüning, chef för Mellersta militärregionen.
»Jaha, du har en sommarstuga i Dalsland, hemvärnet behöver folk där kan du tänka dig det…«
Magnus Lüning
Chef för Mellersta
militärregionen
Att kalla det ”kö” är inte riktigt korrekt, menar Magnus Lünning. Han vill hellre kalla antalet sökande för ”kandidatbank”, och påpekar ett kötiden egentligen inte spelar någon roll. Det är individen man är ute efter, och då har det ingen betydelse om man anmälde sitt intresse för tre dagar eller tre år sedan.
KÖ ELLER INTE. KLART ATT DET FINNS EN ENORM KÄLLA ATT ÖSA UR.
För bataljonerna är det väl bara att välja och vraka bland guldkornen. Att snabbast möjligt genomföra säkerhetsprövningsintervjuer och bostadskontroller, för att därefter boka in den fyra dagar långa introduktionsutbildningen för dem som gjort värnplikten, och så kallad GUF för de som inte gjort den?
Enligt många ute i landet har det som från början såg ut som en ypperlig möjlighet att fylla på hemvärnet med de bästa av de bästa, vässa kompetensen och fylla luckorna, inte blivit den verklighet man hoppats på. En bild som bekräftas av biträdande hemvärnschef Mattias Ardin.
– När jag tittar på vad vi får in i förbanden ser jag inte den förväntade tillväxten. Varför det blivit så kan man fråga sig. Handlar det om att vi har flaskhalsar hos oss och i så fall var? Vi behöver ju ha in så många in som möjligt.
Enligt vissa är den långa kön något som diskuteras, inte bara ute i förbanden, utan också på Rikshemvärnsstaben. I stället för att vara en guldgruva har den blivit något av en kolgruva. Ett svart hål där tusentals sökande verkar försvinna ut i tomma intet.
– Vi har olika förklaringar, och det är en fråga som vi tar på högsta allvar och som vi måste jobba vidare med. Självklart måste vi ta vara på alla sökande, säger Mattias Ardin.
Han beskriver situationen som både frustrerande och ohållbar. Och för att komma åt problemet måste man förstå var flaskhalsarna sitter. Mattias Ardin är övertygad om att det finns flera flaskhalsar i systemet, och att de varierar beroende på var vi befinner oss geografiskt, men också var i tiden vi befinner oss.
– Jag har en uppfattning om att man byggt upp kapaciteten där flask-
halsar funnits det senaste året på många ställen i landet. Då kan det i stället bli så att flaskhalsarna flyttat sig någon annanstans, till exempel att de ligger i introduktionsutbildningarna.
Flera som vi talat med håller med om att situationen är ohållbar, och precis som Mattias Ardin menar de att det råder en oenighet om var propparna finns.
– Det är något som inte stämmer här och det finns ingen i organisationen som har ett helikopterperspektiv och kan säga vad det beror på, säger en källa och tillägger att det blir märkligt när Pål Jonsson å ena sidan talar om vikten av ett stärkt totalförsvar, och det å andra sidan finns tusentals frivilliga kompetenta människor som stampar i farstun för att dra sitt strå till stacken:
– Vi vet att många upplever att de vare sig blir kontaktade eller får kontakt och att det därmed finns en stor diskrepans mellan ord och handling.
» I den här guldgruvan finns trots allt många välutbildade som vore ett mycket värdefullt tillskott«
Anders wigelsbo
förste vice ordförande
rikshemvärnsrådet
Anders Wigelsbo, som är ledamot i rikshemvärnsrådet sedan 2013 och förste vice ordförande sedan 2023, håller med om att det saknas en överblick. Enligt honom handlar det till stor del om att fokus skiftats. Att man, från det första halvåret 2022 hade som mål att ta in alla sökande i kön som uppfyllde kraven, till att man nu låtit dessa diskussioner stagnera.
– I samband med invasionen av Ukraina pratades det om att snabbt öka antalet soldater till 24 000 och på något års sikt till 25 000. Där-emot missade vi att diskutera hur man skulle uppnå avtalsmålet som ju är ett aktivt arbete, säger Anders Wigelsbo.
Han beskriver det som att man tappat perspektivet ”behålla” och ”varmhålla” och att det därmed finns risk för att många sökande som väntar på att bli kontaktade tröttnar.
– I den här guldgruvan finns trots allt många välutbildade som vore ett mycket värdefullt tillskott, även om jag har förståelse för att man kanske inte hinner låta folk utföra GRU, konstaterar Anders Wigelsbo.
Frågan om att få in så många kvalificerade sökande så fort som möjligt är alltså något som bör prioriteras. Annars kommer det inte att bli någon förändring.
– Men som det är nu känns det som om man lägger krutet på Interflex och vad som händer vid Natointrädet och att det blivit viktigare än själva kärnverksamheten, det vill säga att ta emot, utbilda och placera hemvärnssoldater i Sverige.
Anders Wigelsbo, som varit aktiv i hemvärnet i 25 år, tycker att det är tydligt att fokus på personalförsörjningen har minskat, och han tolkar det som att högsta ledningen lägger fokus på andra saker. Samtidigt menar han att det inom organisationen finns en stark frustration och att motstridiga uppgifter leder till ryktesspridning.
Han säger att han som förtroendevald, tillsammans med de övriga i rikshemvärnsrådet inte längre får samma djuplodande information som tidigare och att man numera har en betydligt sämre insyn.
– Redan när hemvärnet fick frågan om att ta över Interflex hade vi en diskussion om att det skulle innebära en risk för vår egen tillväxt och våra instruktörer. När vi sedan fick uppgiften kan vi konstatera att det belastar systemet.
Mattias Ardin har även han hört att många pekar ut Interflex som orsaken till proppen i röret. Däremot tror han inte att det är förklaringen.
– Det kan nog variera över landet och det finns inte någon tydlig bild av hur Interflex påverkar tillväxten i förbanden.
Han vill inte kalla Interflex för en symbolfråga och påpekar att stödet till Ukraina är en fråga kring liv och död för landet som måste prioriteras. Han påminner om att både statsministern och ÖB har poängterat att Interflex är viktigt. På frågan om vad som är viktigast, hemvärnets tillväxt eller Interflex svarar han snabbt att det måste gå att på samma gång fokusera på både och.
– Vi har fyra militärregioner, och det är en militärregion åt gången som håller i Interflex, det går att stödja varandra på ett bra och konstruktivt sätt.
»Uppenbart att det uppstått en form av resurskonflikt i och med Interflex«
Peter Hederstedt
Chef för Västra
militärregionen
Överste Peter Hederstedt, chef för Västra militärregionen, har, precis som så många andra, påverkats av söktrycket. Han menar att det är uppenbart att det uppstått en form av resurskonflikt i och med Interflex och säger att utan Interflex hade situationen varit annorlunda.
– Att utbilda ukrainska soldater i England tar naturligtvis resurser och här har vi inte fått något tillskott på personal. Hade vi inte haft Interflex hade vi säkert lyckats bättre med antagningarna.
DET RÅDER ALLTSÅ INGEN STÖRRE TVEKAN OM ATT DET NÅGONSTANS FINNS EN PROPP.
Men om det beror på Interflex, på statens system, att de frivilliga som ska hantera säkerhetsintervjuerna inte mäktar med, att somliga sökt spontant efter fredagskvällens Aktuelltsändning och sedan väljer att hoppa av, eller att folk inte går att få tag på – det är det ingen som vet.
Inte heller om det beror på materielbrist, att det inte finns plats på utbildningarna eller att det krävs fler utbildningsplatser.
För kön in är fortfarande lång – av de som sökt in mellan 24 februari 2022 och 26 maj 2024 har 10 000 intervjuats och kontrakt har skrivits med 4 300 personer.
Det innebär alltså att av de 39 900 svenska män och kvinnor som sökt står 35 600 sökande kvar i kön.
Samtidigt finns det fortfarande luckor ute i landet som behöver fyllas på med soldater, och målet om att uppnå 29 000 hemvärnssoldater verkar avlägset, även om det naturligtvis inte finns ett givet samband mellan mängden ansökningar och ett tillskott i form av en stor mängd nya hemvärnssoldater ut i förbanden.
– Många av de som söker har efter att ha fått mer information om hemvärnet själva valt att inte gå vidare. Alla vet inte vad de sökt till. Många får vi inte heller tag på eller så tar de inte själva ett aktivt engagemang genom ansökningsprocessen, säger Nanna Isaksson Samara, kommunikatör på Rikshemvärnsstaben.
Oavsett detta kvarstår faktum att många i kön inte ens blivit kontaktade, och att den här kön närmast kan beskrivas som att stå i kö till Taxi Stockholm strax efter tolvslaget på nyårsafton. Med den skillnaden att de köande inte ens får ett ”det är för närvarande många som väntar, du behåller din plats i kön.”
Visserligen får alla ett första mejl som bekräftar att ansökan har kommit in. Men sedan blir det i många fall tvärtyst och ingen återkoppling sker, mejl- eller telefonledes.
– Frågan man kan ställa sig är varför många som anmält sitt intresse inte ens blir kontaktade för en första intervju. Det är en stor frustration, och något som vi behöver lösa, säger Mattias Ardin.
»Problemet är att vi gör intervjuerna för säkerhetsprövningarna på vår fritid«
hans bäcklund
bataljonschef och
ledamot i rikshemvärnsrådet
En rundringning bekräftar bilden av att många ser Interflex som en orsak till den förhållandevis långsamma inströmningen. Men det finns flera förklaringar.
– Å ena sidan är det är en lång och trög process som tar tid. Å andra sidan har vi höjt säkerheten markant, säger Hans Bäcklund, bataljonschef på 18. hemvärnsbataljonen och ledamot i rikshemvärnsrådet.
Hans Bäcklund anser inte att proppen ligger vare sig hos Säpo, Must eller hos kommunerna. Svaret finns närmare än så.
– Problemet är att vi gör säkerhetsprövningsintervjuerna på vår fritid. Och intervjuerna tar tid, flera timmar. Hos oss finns det de som gör ett flertal intervjuer varje vecka, vid sidan om sina ordinarie arbeten.
»Vill man säkerställa resultat behöver man resurser och ett tydligt uppdrag«
Jassin ALM
bataljonschef
19. bataljonen
Jassin Alm, bataljonschef på 19. bataljonen är inne på samma spår: om hemvärnssoldater ska genomföra säkerhetsintervjuer på sin fritid kan man inte förvänta sig att det görs ett stort antal intervjuer varje vecka.
– Vill man säkerställa ett resultat behöver man tillse en resurs med ett tydligt uppdrag. Är det viktigt att det ska göras skyndsamt, om detta är ett prioriterat uppdrag, då behövs resurser.
Att det faller på den enskilda hemvärnssoldaten att göra säkerhetsintervjuerna på sin fritid är alltså en tänkbar förklaring till den förhållandevis blygsamma intagningen i förbanden.
Men det handlar naturligtvis inte enbart om att göra en intervju som tar några timmar. För att komma dit krävs i många fall ett gediget förarbete, i form av att över huvud taget få tag på den sökande. Många av dem som tidningen pratat med vittnar om att det faktiskt är ett stort problem att få personerna att dyka upp på säkerhetsprövningsintervjun, många gånger svarar personerna inte ens i telefon eller på mejl.
Därefter återstår problemet att få de som antagits till introduktionsutbildningen att förstå att man inte kan välja och vraka mellan olika datum. Som hemvärnssoldat ingår att man måste ställa upp på de krav som ställs.
SOM NÅGON UTTRYCKER DET: ATT VARA MED I HEMVÄRNET ÄR VARKEN NÅGON MÄNSKLIG RÄTTIGHET ELLER NÅGON LEKSTUGA.
Därför gäller det att redan från början förstå att det är ett åtagande. Kan man då inte ens förstå att en kallelse till en introduktionsutbildning som ska hållas ett visst datum inte går att förhandla kring, då kanske man inte passar som hemvärnssoldat.
Det finns en uppfattning om att en stor del av problemet ligger i att det fortfarande saknas en genomarbetad process när det kommer till hur man ska behandla de sökande som står i kön.
– Det finns också handläggare ute i verksamheten som inte uppfattat allvaret i omvärlden, och därför inte tagit sig tid att genomföra vare sig säkerhetsprövningsintervjuer eller introduktionsutbildningar, konstaterar en källa vi talat med.
Anders Wigelsbo är inne på samma spår. Man jobbar inte samordnat och här krävs det en kraftsamling.
– Det är för många diskussioner kring villkoren och säkerhetskontrollerna och hur man ska göra, men allt detta finns i praktiken redan reglerat. Som det är nu läggs det mer tid på att diskutera att regionerna agerar olika än att faktiskt agera.
Men haken finns inte hos de enskilda hemvärnssoldaterna som lägger timmar av sin värdefulla fritid på att försöka beta av kön, menar Anders Wigelsbo.
– Det finns ett antal väldigt engagerade frivilliga som väntar på att få göra sitt jobb. Det gäller bara att hitta ett system som gör att de som ansöker faktiskt får träffa en människa i andra änden.
Att en samordnad process saknas är tydligt, precis som att det är tydligt att det både finns en frustration och en stark vilja att lösa situationen. Ute i förbanden har man jobbat på olika sätt för att försöka beta av kön och hitta guldkornen. Flera ser en tänkbar lösning i att anställa personer som kan sköta hela arrangemanget runt säkerhetsprövningsintervjuerna.
– En framgångsfaktor vore att anställa två till fyra personer per MR-grupp som gör det här på arbetstid, säger Hans Bäcklund.
Jassin Alm berättar att han hört om hur man på vissa platser kunnat styra om så att anställda sköter intervjuerna.
– Det är ett tveeggat svärd. Visst hade det varit bra om Försvarsmaktens rekryteringsorganisation hade kunnat ta ett större ansvar för intervjuerna. Men då är inte förbanden med i processen på samma sätt och det finns risk att man missar viktig dialog med rekryten.
»Vi har kunnat komplettera med projektanställda och på så sätt kunnat hantera kön«
Mattias Bergqvist von Post
Utbildningschef
På Mellersta militärregionen är det också så man periodvis löst situationen.
– Hos oss finns enbart en rekryteringskoordinator, men tack vare att vi kunnat komplettera med anställda som haft projektanställning har vi kunnat hantera kön. Det är klart att vi med fler rekryteringskoordinatorer skulle kunna spetsa processen, säger Mattias Bergqvist von Post.
Flera som tidningen pratat med är inne på samma spår: ju fler som kan genomföra intervjuer, desto fler kan göra introduktionsutbildning. Tillsammans med att man infört särskilda intervjuhelger då man kan genomföra ett stort antal intervjuer vid samma tillfälle, har det givit resultat.
Peter Hederstedt berättar att 40. bataljonen har löst situationen på ett kreativt sätt, som visat sig spara mycket tid. Istället för att bara skicka ett mejl som bekräftar att ansökan tagits emot, får personen ifråga ett telefonsamtal som tar ungefär en halvtimme.
– Vi har insett att vi har behöver ha en personlig kontakt med alla som står i kön, det räcker inte med bara ett mejl, då blir det ett resonemang med personen ifråga, ett sätt att ta dem på pulsen utan att göra regelrätt intervju.
Det sättet att arbeta på har enligt Peter Hederstedt blivit ett smidigt sätt att sålla ut vissa ”Jaha, du vill inte bära vapen, då kanske du ska tänka på annat sätt att göra en insats.” Sådana personer kan sedan effektivt styras mot någon av de andra frivilligorganisationerna.
För närvarande fokuserar flera regioner på att i första hand kalla dem som redan har en militär grundutbildning. Fördelen med det är naturligtvis att processen går snabbare, även om baksidan är att man då tappar en stor del av kvinnorna.
Det verkar också finnas en tendens att man inte heller kontaktar de som är lite äldre, trots att det går att söka till hemvärnet fram till 70 års ålder.
– Det är rimligt att i vissa fall prioritera de som gjort värnplikten, men det är också viktigt att göra individuella bedömningar. Jag är övertygad om att man på vissa håll kan ha nytta av en lastbilschaufför, även om han eller hon närmar sig 70, påpekar Mattias Ardin.
Det är uppenbart att det krävs flera åtgärder för att lösa uppgiften, som till syvende och sist handlar om en enda sak: att få in så många kompetenta frivilliga som möjligt i hemvärnet.
DET FINNS NÅGRA SYNPUNKTER SOM ÅTERKOMMER.
Antagningsförfarandet behöver centraliseras och kommuniceras i högre utsträckning än det görs idag. Det krävs också förstärkning i form av personal som kan hålla i både säkerhetsprövningsintervjuerna och introduktionsutbildningarna.
Framför allt behöver man från högsta ort visa att frågan om att få in fler snabbt, är prioriterad. Kanske kan man enklast beskriva det som att hemvärnet drabbats av växtvärk. Att organisationens antagningssystem är byggt för att hantera en normalbild, det vill säga ungefär 4 500 ansökningar om året.
Men likafullt är de flesta inom hemvärnet överens om att vi står inför en allvarlig situation, där tillväxten måste ske i rekordfart. Där det utöver den standardprocess som faktiskt finns, går att snabba på takten genom att vara kreativ och tänka utanför ramarna.
Magnus Lüning, chef för Mellersta militärregionen, där det faktiskt är fullt just nu, drar liknelsen med Operation Mälardalen, även om man då skulle bryta mot 6-24-90-principen.
– Om vi bland våra sökande hittar en supervass person som skulle passa perfekt, men vi har fullt på den befattningen, skulle vi kunna hänvisa till andra regioner. ”Jaha, du har en sommarstuga i Dalsland, hemvärnet behöver folk där kan du tänka dig det …?” Det är en möjlighet som systemet ännu inte är utvecklat för, även om det skulle underlätta markant.
Poängen med växtvärk är ändå en snabb tillväxt i slutändan. Något som också borde ske med hemvärnet. Som Anders Wigelsbo uttrycker det:
– Om man inte kan ta sig an de som står i kön just nu, vad kommer då att hända vid ett eventuellt krigsutbrott, när hundratusentals personer ansöker om att få hjälpa till?
88 %
procent av hemvärnsförbanden är fyllda gentemot det uppställda målet
4 500
söker under ett ”normalår”
29 000
anmälde sitt intresse 2022
5 788
sökte 2023
5 700
har anmält sitt intresse under det första halvåret 2024
40 000
ansökningar har inkommit mellan 2022 och juli 2024
30 000
av de 40 000 ansökningarna har hittills hanterats
10 000
av dessa är kvar i processen
9 170
nya tjänstgöringsavtal har tecknats mellan 2021 och 2023
33 %
av de som anmält sitt intresse ångrar sig innan de går in i första fasen av processen mot undertecknat tjänstgöringsavtal
MÅNGA HOPPAR AV – TIDEN RÄCKER INTE TILL
Även om hemvärnet fick ett värdefullt tillskott efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, hoppar många av på grund av tidsbrist.
Enligt en rundringning som Dagens Nyheter utfört har 12500 hemvärnssoldater lämnat hemvärnet under de senaste fem åren.
I tidningen rapporteras att närmare en tredjedel av de nästan 30000 som hörde av sig efter anfallet 2022 drog tillbaka sin ansökan. I slutet av 2022 hade dock 5 200 skrivit tjänstgöringsavtal. Samtidigt, skriver Dagens Nyheter, valde 3 800 personer att avsluta.
– Huvuddelen som slutar gör det för att man inte får ihop balansen i det vi kallar treenigheten. Familjen, det civila jobbet och den militära uppgiften, säger Laura Swaan Wrede till tidningen. ⎢