klarspråk

I konferensrummet som kort och gott kallas ”ÖB:s konferensrum” hänger en stor världskarta. Med den som utgångspunkt skulle man garanterat kunna föra många intressanta samtal med Michael Claesson. Omvärlden blir påtaglig och konkret när det finns en karta att peka på och prata om, men det är inte därför vi här.

Under de veckor då arbetet med den här artikeln pågår förändras omvärldsläget nästan timme för timme. Sådant kommenterar överbefälhavaren i mer dagsaktuella intervjuer och inte minst i sin egen podd, ”Gå på, marsch!”. Vi låter världskartan vara en fond för samtalet, men zoomar in på Sverige, Försvarsmakten och hemvärnet.

Vad betyder ordet frivillighet för dig, Michael Claesson?

– Det betyder folkförankring, åtagande, uppoffring, men också engagemang och ansvarstagande. Jag har mitt ursprung i frivilligrörelsen, så för mig finns en väldigt stark koppling.

Den unge Michael Claesson blev tidigt intresserad av skytte hemma i Bankeryd, strax utanför Jönköping. Där fanns en skytteförening och många av medlemmarna var även hemvärnssoldater.

– När jag fyllt 15 kom den naturliga frågan om jag inte skulle … och jo, det skulle jag. Därifrån var inte steget långt till frivillig befälsutbildning (FBU) och där fanns den väldigt dynamiske ungdomsledaren Roland.

I efternamn hette ungdomsledaren Ekenberg och med tiden skulle han bli generalmajor, rikshemvärnschef (2005–2018) och få smeknamnet ”Riks-Rolle”. För Michael Claessons del fortsatte engagemanget som hemvärnsungdom, extra hemvärnsman och i FBU fram till värnplikten. Sedan 1 oktober 2024 är han själv fyrstjärnig general och överbefälhavare.

Detta i en period som av kvalificerade bedömare säkerhetspolitiskt anses vara den allvarligaste sedan andra världskriget. Försvarsvilja och folkförankring kommer att vara avgörande om Sverige och Europa ska orka hålla emot.

– För mig är frivilligheten en självklarhet och ett väldigt viktigt fundament både vad gäller kopplingen mellan ungdomar och rekrytering samt vår personalförsörjning i den anställda delen av Försvarsmakten, säger Michael Claesson.

Samtidigt är det frivilliga engagemanget alltid en balansgång, många hemvärnssoldater lägger redan i dag betydligt mer än avtalsdygnen på sitt engagemang och förlorad arbetsinkomst är ofta en realitet.

Hur ska den balansen hanteras, för behovet av frivilliga insatser lär inte minska?

– Nej, det tror jag inte och där finns förstås Natomedlemskapet som en faktor som sätter fokus på hemvärnets uppgifter med skydd och bevakning, eskort, vakttjänst och andra stöduppdrag kopplade till värdlandstöd.

Det kommer krävas att hemvärnet hittar en balans mellan ett avvägt tidsuttag från soldaterna och ÖB:s prioritet att krigsförbanden ska stärkas, menar Michael Claesson. ”Incitamentsresonemanget”, som han kallar det, handlar även om att Försvarsmakten måste hitta ändamålsenliga avtal och ersättningar för de krav som verksamheten ställer.

Det talas ofta om att en av hemvärnets styrkor är korsbefruktningen mellan civil kompetens och militär verksamhet. Håller du med?

– Det bevisar sig hela tiden i form av den kreativitet och initiativkraft som finns kopplad till frivilligheten och hemvärnsrörelsen. Den är oomtvistad.

Då och då framförs åsikten att hemvärnet måste ”professionaliseras”. Hur ser du på den frågan?

– Vi kan inte ställa högre krav på hemvärnssoldaterna, vare sig vad gäller tidsuttag eller komplexitet i uppgifterna än vad antalet dagar per år medger. Även för föreningslivet krymper människors tidsfönster, och vi måste vara medvetna om det så att vi inte driver upp varken kraven eller förväntningarna så att vi börjar tappa folk. Vi måste lyssna på personalen i hemvärnet och känna var gränserna går.

ÖB tror heller inte att anställd personal i hemvärnet är rätt väg att gå. För stridskraften som helhet, med militärregioner och mr-staber, kommer det att behövas mer personal, men att anställa hemvärnssoldater skulle leda till att andan i rörelsen riskerar att gå förlorad.

– Ju mer komplexa uppgifter, desto mer utbildning krävs, så möjligen finns en öppning i framtiden där vi tittar på olika kontraktsformer som gör att man kan åta sig mer eller mindre utbildnings- och verksamhetstid. Men den grundläggande basen kommer att se ut ungefär som i dag.

Michael Claesson berättar att många av hans internationella kollegor är nyfikna på hemvärnet, inte minst vad gäller beredskap och själva fri-
villigheten. Då kan de till exempel få lära sig om hur hemvärnets roll enligt ÖB är helt avgörande för skydd och bevakning av objekt, kritisk infrastruktur och förflyttning av förband. Men hemvärnet kommer även framöver att främst verka på svensk mark.

Ett ord som stundom nämns i diskussionen om hemvärnets framtid är ”internationalisering”?

– Där vill jag inte spela upp förväntningarna. Som Natoallierade kommer vi att ha mycket mer utbyte med internationella kolleger, med överföring av kunskap och erfarenhet åt båda hållen. Men ska hemvärnet lösa uppgifter utomlands? Kanske, men i begränsad omfattning, tror jag. Snarare kommer att det handla om uppgifter i gränsregionerna, med exempelvis transitering och värdlandsstöd.

Hur går det med materielfrågan? Efter några år av goda ansatser verkar det åter ha stannat av för hemvärnets del, eller?

– Nej, min ambition är att hemvärnet ska ha modern och ändamålsenlig materiel och inte vara någon avstjälpningsplats för övriga Försvarsmakten. Ska man kunna lösa de nog så kvalificerade uppgifterna krävs modern materiel, allt ifrån skyddsutrustning till eldhandvapen.

Och hur ska det ske i praktiken?

– Genom att köpa mer.

Krävs det inte även en tydligare styrning i organisationen?

– Jo absolut, det kommer att behövas.

Till exempel har ju bilar som var avsedda för hemvärnet hamnat i andra stridskrafter?

– Ja, det där är något som vi tittat på väldigt noggrant under förra året. Det ligger olika typer av ansvar på de materielområdesansvariga cheferna. Om inte handläggarna längre ned i organisationen fått tydliga styrningar om att öronmärka vissa materielslag för hemvärnets ändamål har till exempel fordonen fördelats ut efter bästa förmåga.

Michael Claesson är konkret med att en del av detta ska reverseras, eftersom det i grunden är ekonomiska resurser som avdelats för att vidmakthålla hemvärnsförband.

– Framför allt har rutinerna skärpts, det är mycket tydligt för alla inblandade vilken materiel som ska till hemvärnet.

Sådana här händelser kanske bidrar till att hemvärnet emellanåt känner sig lite styvmoderligt behandlat?

– Jag möter den känslan i olika försvarsgrenar, så det är inte unikt för hemvärnet. Men jag påstår att det inte finns någon medveten nedprioritering av hemvärnet i fråga om materiel eller tilldelning av utrustning. Däremot har det funnits strukturfel som lett till att exempelvis fordon har skickats i fel riktning. Det kan jag bara beklaga.

Den 31 oktober 2025 ska Försvarsmakten leverera svar till regeringen om hur myndigheten ser på produktionsansvaret i markdomänen. Det har knutits en hel del förhoppningar inom hemvärnet de senaste tio åren om att bli en egen stridskraft, vilket skett, och att rikshemvärnsstaben ska knoppas av ett till en egen organisationsenhet, i likhet med armén, flygvapnet och marinen.

Det har funnits en uppåtgående vind som nu har mojnat och kanske till och med vänt till motvind?

– Jag ska inte föregripa stabsarbetet som pågår med att svara på regeringens frågor. Men man ska absolut inte tolka detta som något slags motvind. Det är ett politiskt intresse som hänger ihop med att man ser en samstämmighet mellan en stor del av hemvärnets uppgifter i markdomänen och de uppgifter, den materiel och de förmågor som finns i armén. Och det finns en lång tradition på det området.

ÖB återger också utvecklingen de senaste tio åren, med arbetet att ”synliggöra hemvärnet”. Det har resulterat i en stridskraft som omfattar hemvärnsförbanden men också militärregionerna med tillhörande staber, de territoriella uppgifterna och militärregiongrupperna.

– När det gäller frågan om rikshemvärnsstaben, eller rikshemvärnsenheten som det i dag heter i Försvarsstaben, ska bli en egen organisationsenhet, har Försvarsmakten i tre omgångar hemställt till regeringen att fatta beslut. Det har man inte gjort, och åtminstone jag drar en tydlig slutsats av det. Därför utgår jag från att rikshemvärnsenheten tills vidare kommer att finnas kvar i Försvarsstaben på central nivå.

Michael Claesson menar att den lösningen även har fördelar, exempelvis att hemvärnets ledning har nära till både Försvarsstabens chef och ÖB.

– Nackdelen är naturligtvis att det optiskt kan uppfattas som en rekyl i någon mening, men jag tycker inte att man ska ta just den aspekten särskilt allvarligt. Det påverkar inte funktionaliteten.

Och heller inte rådigheten?

– Nej, hemvärnet har alltjämt rådighet som vilken stridskraft som helst. Ledningsstridskraften leds på samma sätt av en stridskraftschef som är grupperad i Försvarsstaben. Jag ser inte att det påverkar uteffekten på något genomgripande sätt. Mitt budskap till all personal inom stridskraften och till er som är engagerade i rörelsen är att uppdraget är det viktigaste. Bygg inte identiteten genom en organisationslösning. Krigsförbandet och uppdraget ska vara i fokus, det finns ingen som ifrågasätter hemvärnets roll, identitet eller betydelse.

Hade materielfrågan blivit enklare om hemvärnet blivit en egen organisationsenhet?

– Nej, jag ser ingen anledning att ändra logiken som säger att armén sköter upphandlingar av mängdmateriel som ska tilldelas både armén och hemvärnet. Däremot, måste man, som jag sa innan, öka graden av styrning och taggning så att man säkerställer att den materiel som är resurssatt för gå till  hemvärnsförbanden också gör det. Det ska vara möjligt att följa upp.

Borde ännu fler anställda inom Försvarsmakten, både civil och militär personal, i perioder få arbeta med stridskraften hemvärnet för att på så sätt bättre förstå verksamheten med frivilliga soldater?

– Absolut, det tycker jag är en god idé. Av just det skälet för jag en ständig dialog med personaldirektören och chefen för försörjningssektionen, om att vi ska låta människor som är i någon form av chefsutvecklingscykel tjänstgöra med så stor bredd som möjligt. En gång i tiden byggde man karriärutvecklingen på just det sättet.

Enkelt uttryckt har åtstramningarna de senaste årtiondena lett till ökad centralisering och fler fasta befattningar i exempelvis högkvarteret. Det har enligt Michael Claesson minskat ”genomspolningen” och gjort att kompetensutvecklingen på bredden inte är lika omfattande som tidigare.

– Men jag är på den frågan, ska man bli chef på högre nivå i Försvarsmakten, låt säga från överstelöjtnant och uppåt, då ska man ha en bredd som innebär att man kan förstå systemet. Inte vara bäst på allting, men kunna sätta systemen i ett sammanhang.

Hemvärnet ska primärt verka på svenskt territorium, men de senaste två åren har åtskilliga frivilliga instruktörer utbildat ukrainska soldater i England. Michael Claesson betonar att det är ett fantastiskt arbete som utförts och det har varit mycket uppskattat av Ukraina.

– Den känsla och engagemang som våra hemvärnsinstruktörer uppvisat är beundransvärd, och det har uppfattats av alla inblandade. Dessutom har hemvärnsinstruktörerna fått extremt höga poäng och omdömen av våra brittiska kollegor, det är väldigt kul!

Samtidigt har Interflex naggat den svenska basverksamheten i kanten?

– Det är klart att det gör, precis som hela stödet till Ukraina. Det är en ständig avvägning och dialog internt i Försvarsmakten och med politiken. Självklart känner vi alla ett starkt engagemang och åtagande att stödja Ukraina. Så länge inte regeringen förändrar våra uppdrag måste jag balansera hela Försvarsmaktens åtagande i implementering av försvarsbeslut, beredskap, stöd till Ukraina och så vidare. Återigen balansgången, och här har hemvärnet löst uppgifter som skapat bättre förutsättningar för armén att fortsätta sin utveckling mot målen i försvarsbeslutet. Det är ett givande och tagande, hela tiden.