Interflex inifrån

Du blir aldrig redo för krig och för att döda andra människor men du kan göra ditt bästa för att vara förberedd, säger den ukrainska kompanichefen och tittar med tom blick framåt.

Han fyller i efter en kort tystnad.

– Störst kunskap får de i kriget. Här har de inte tid att lära sig allt.

På frågan om hans största lärdom från kriget blir svaret dröjande. Han drar upp luvan på sin skaljacka för att skydda sig från det typiskt engelska höstvädret med regndroppar som konstant strilat ner sedan morgonen. De två plutoncheferna som också är med under intervjun har redan sina luvor uppdragna över huvudet. Kompanichefens ålder är ganska svårbedömd men med svenska mått mätt är han förmodligen ett par år yngre än den generelle kompanichefen.

– Jag vet inte … att slåss i skyttevärn. Det är ett konstigt krig, konstaterar han.

Här ute på landsbygden i södra England pågår Interflex för fullt, det utbildningsuppdrag hemvärnet har ansvar för, som går ut på att snabbutbilda ukrainska rekryter. Under fem veckor ska de ukrainska soldaterna gå från helt civila till att vara tillräckligt stridsdugliga för att strida vid fronten. Veckans tema för utbildningen är strid i bebyggelse och vid besöket för detta reportage är de i den inledande fasen.

En plutonchef som är med under vår intervju berättar att de försöker göra träningen så nära verkligheten som möjligt. Den ska ge en känsla för kriget som rekryterna ska utsättas för och gör dem åtminstone hyfsat mentalt redo.

– Min största plikt är att skapa stor disciplin i grupperna, säger den andra plutonchefen som är med under intervjun.

Via tolken fyller han sedan i:

– Jag vill tillägga att ett av mina mål är att de ska fortsätta vara människor. Kriget kommer förr eller senare vara över och då måste vi fortsätta vara människor. 

Kompanichefen och de två plutoncheferna som är med under intervjun har alla olika erfarenheter från kriget. En har varit med sen starten 2014 och försvarade Ukraina i närheten av Kiev i början av den storskaliga invasionen 2022. Någon har varit vid Interflex tidigare. Men slående, under vår pratstund, är att Ukraina har roterande system för sina soldater och befäl. Hur man roteras runt både i landet för återhämtning och tillbaka till fronten igen. 

Vi står tysta en stund vid den provisoriska byggnaden som ska föreställa kyrka i den urbana SIB-stad (strid i bebyggelse) som är uppbyggd på övningsområdet.

– Kom ska du få se, säger en av dem.

Han visar mig en av alla gravstenar som står uppställda bakom kyrkan. I den tomma ytan för namnet på en lätt mossbetäckt gravsten står "Putin" inristat med ukrainska bokstäver. För en utomstående kan detta ses som en något grotesk gest, men för några som varit och sett kriget på nära håll kan det mer liknas som en önskan för slut på lidandet. 

Interflex uppkom när Storbritanniens dåvarande premiärminister Boris Johnson var på besök vid krigets början. Ukraina behövde grundläggande soldatträning för att sätta fler människor i stridsdugligt skick. Kortfattat erbjöd Boris Johnson på stående fot att Storbritannien skulle hjälpa till med utbildning av nya soldater.

Grundplanen var densamma då som nu: flyga dit rekryter, utrusta dem både materiellt och kunskapsmässigt för att efter intensiva utbildningsveckor vara redo för strid. Då var utbildningen sju veckor  i stället för nuvarande fem.

I samband med detta ställer britterna en allmän förfrågan inom Nato. Sverige kan hjälpa till utan att vara medlem genom konceptet Partnership for peace. Land efter land anmäler sig frivilligt och för närvarande hjälper tolv länder till.

Interflex drog igång sommaren 2022 och då var det armén som hade ansvar för utbildningen från Sveriges sida. Men i takt med att andra förfrågningar dök upp, till exempel som att utbilda CV90-förare till Ukraina, efterfrågades avlastning. Rikshemvärnschefen undersökte möjligheterna och arbetsbördan med staben och militärregionerna. Efter grönt ljus från dem tog hemvärnet över utbildningen.

Utbildningen är styrd och bygger på Ukrainas önskemål efter krigets utveckling, men med handlingsfrihet för varje utbildningsenhet. Fokus har ändrats efter hand, vilket krigföringen med exempelvis drönare, minor och skyttegravar är ett bevis på. Ukraina skickar in önskemål till Interflexs centrala organ som därefter implementerar det ut i utbildningsleden. Normalt tar det runt en månad innan Ukrainas nya önskemål är implementerat.

Kompanichefen för Sveriges Interflexinsats, major Daniel Remnås, möter mig vid grinden till den brittiska basen i England som är en av flera platser där utbildningen bedrivs. Sammanlagt har över 100 000 ukrainska rekryter utbildats under Interflex-insatsen och i snitt uppskattas 1 000 personer skickas åt vardera hållet per dag, vissa till kriget medan andra precis ska påbörja soldatutbildningen.

För den svenska utbildningsomgången har de ukrainska rekryterna under senare delen av november hunnit halvvägs och är inne på sin tredje utbildningsvecka av fem.

– Det blir som en GMU fast på steroider, säger Daniel Remnås för att man enkelt ska första innehållet i utbildningen kopplat till den begränsade tiden.

Dagarna består av tjänst från klockan 07.00 ända till 22.00 för både instruktörer och soldater, med sammanlagt tre vilodagar under den fem veckor långa utbildningen. Sveriges utbildningskompani på plats i England består av tre plutoner som hela tiden roterar mellan att genomföra instruktörsverksamhet, daggrupp och reservgrupp. Minsta kravet är att man ska gått instruktörskurs 1 och 2, vilket gör att huvuddelen av instruktörerna är plutonchefer eller ställföreträdande, motsvarande kurser på ungefär två veckor vardera. Sammanlagt är den svenska styrkan på 55 man och den ukrainska på cirka 200. Hemvärnets militärregioner roterar på uppdraget och byts efter varje avslutad utbildningsinsats.

– Drillningens betydelse är viktigare här än när grundutbildningen genomförs i Försvarsmakten. I Sverige har vi längre utbildningstid men då ska kunskap också befästas, säger Daniel Remnås.

Det svenska utbildningskompaniet med tre instruktörsplutoner arbetar sida vid sida med det ukrainska som också ansvarar för utbildningen. Rekryterna skickas efter utbildningen vidare till olika förband.

Daniel Remnås framhåller också den distinkta skillnaden i utbildningen kontra en svensk värnpliktsutbildning. Som svensk officer går det att ha ett mer avslappnat förhållande till sina soldater och umgås med dem vid sidan av tjänsten. 

– Här måste vi och instruktörerna ha en mental verklighet och förstå vad det innebär när vi vinkar av bussarna efter utbildningens slut. Vi åker hem till julfirande, då ska många av ukrainarna direkt ut till skyttevärnen. Den utbildningen de får här är den de har i krig, säger Daniel och tillägger:

– De fyller ut stupade soldater och ungefär en vecka efter att de lämnat oss stupar den första. Inom ett halvår har förmodligen hälften av kompaniet stupat.

Under det dagliga kvällsmötet för kommande verksamhet är stämningen god. De svenska och ukrainska plutoncheferna sitter bredvid varandra och har fått ett bra samspel, något som varit viktigt från dag ett.

Hela utbildningen gås igenom med ukrainska officerare för att se så det överensstämmer med deras mål och har koppling till krigets krav. Under mötet för denna artikel blir det också tydligt hur pressat schemat är för att hinna med utbildningen. Under veckan ska soldaterna tränas för att kunna sova i förläggning i urban miljö och bebyggelser. Den ukrainska kompanichefen vill att de ska sova en natt i bebyggelse eftersom soldaterna garanterat behöver göra det i Ukraina. De svenska plutoncheferna ser fördelarna med det men är oroliga för stridsvärdet dagen efter när skytte står på schemat. Missar soldaterna skytteprovet måste resurser och tid tas från annan verksamhet.

I den provisoriska staden för SIB-träningen finns både hotell, café och en sönderslagen bil för att simulera ett krigsområde. Högar med tegel och block ligger utspridda längs vägen för att simulera resterna från söndersprängda hus. Vid en av dagens stationer ligger vita band utlagda på en gräsyta som ska simulera rum. Soldater övar i grupper om två att ta rum för rum.

I en trappuppgång berättar en svensk instruktör att om en handgranat kastas ned från övervåningen är det bättre att bara sparka den vidare nedåt – inte kasta tillbaka. Vid en station tränar de på att ta och rensa rum med hjälp av handgranat. Visst ser man några soldater som ibland verkar lite ofokuserade och står lojt mot husväggen, men det är begripligt med tanke på den konstanta tjänstgöringen och inhämtningen av ny kunskap.

En grupp står vid ett av husen en bit bort på gatan som tycks likna ett lägenhetshus. Soldaterna har stridsmundering och vapen i sin hand. De tycks vänta.

– Listen up, ropar en instruktör i svenskt regnställ och kliver ut från huset.

En tolk strax bakom repeterar på ukrainska. Den svenska instruktören stannar upp utanför det betonggula huset och samlar alla. Han påminner om att de måste söka igenom hela rummet när de kliver in och börja verka med vapnet direkt. En ny omgång med soldater kommer in och söker igenom rummet. De två instruktörerna berömmer och rättar till deras skjutställningar. Utanför står soldaterna och hänger, vissa konverserar tyst medan andra väntar på sin tur.

Utan att det går att sätta fingret på det, finns en allvarsamhet i luften och i utbildandet. Den där familjära och omtalade stämningen som uppstår i värnpliktskullar, eller bara grupper som umgås under längre tid, tycks inte finnas. Skratten uteblir. Instruktörerna är fokuserade på ett annat sätt. Här görs allting med ett syfte och har en verklig förankring.

– Vi är här för att lära dem att skjuta ihjäl fienden och kunna ta hand om sig själva eller om kamraten blir skadad. Det är det vi utgår ifrån hela tiden, säger den ena av de två instruktörerna vid intervjun och berömmer ukrainarnas stora motivation

Den andra instruktören instämmer och menar att ukrainarna hängt med bra på den snabba stegringen. Framför allt vill de berömma soldaterna för deras höga motivation. Första dagen bestod av persedelmönstring och en vecka senare kan de grunderna för strid i bebyggelse. Snabbt summerat började det med vapenhantering och ut i fält för att lära sig ljud- och ljusdisciplin. Följt av sjukvård, förläggning och stridsparsstrid.

Givetvis är det mycket fokus på skyttevärn och dess grävande. Något som sticker ut jämfört med svensk utbildning, där skyttet börjar nästan omgående för rekryterna, följer man här den brittiska modellen där skyttet kommer sist. Det innebär att de inte får förståelse för skjutställning och rekylupptagning förrän sista veckan.

– Om man jämför med sin egen värnplikt så var man nöjd att få på sig rätt sko på rätt fot efter första permissionen. Efter två veckor här kan de rensa värn och vad gäller sjukvården ligger de långt före en gu-soldat, säger en instruktör och berättar vidare att de nu rör sig som soldater.

Hur tänker ni kring att många inte överlever?

– Det är för oss en möjlighet att ge dem en chans. Sedan kommer det bli tufft när vi vinkar av dem, så enkelt är det. Men man får tänka att om vi hade skickat ut dem första dagen  hade de inte haft en chans överhuvudtaget. Nu får de i alla fall en sportslig chans.

Den andra instruktören fyller i att han jobbat mycket med de mentala bitarna innan. Men även om man försöker hålla professionella band så är det klart att småpratet blir tätare ju mer de jobbar ihop. Efter ett tag känner man igen några av de 60 soldaterna. De båda återkommer till att tiden inte räcker till, eller snarare att man hade behövt öva mer men att omständigheter är givna. 

– Man skulle vilja ha tid för att öva, öva, öva men vi håller det på en grundnivå hela tiden.

Två soldater står bredvid varandra med tolken bredvid sig. Åldern är lite svårbedömd, de ukrainska rekryterna är mellan 20 och 55 år. Gissningsvis är den ena i 25-årsåldern och den andra i 40-årsåldern. En jobbade tidigare inom byggbranschen och den andra jobbade som förare, inom vilken bransch hinner jag inte riktigt uppfatta från tolken. På stridsvästarna sitter patchar som visar hemlandets flagga och symboler. Likt de andra soldaterna har de nummerskyltar på sig för att markera sin identitet.

Visst kan det uppfattas som att man omänskliggör soldaterna men allt handlar om att hålla reda på personerna och hålla dem anonymiserade. Båda svarar artigt och är tacksamma för västvärldens hjälp och speciellt för Interflex. Båda har blivit pliktade, eftersom de frivilliga tagit slut ju längre kriget lidit.

– Jag har väntat på att de ska kalla in mig och varit i armén den senaste månaden, säger den yngre soldaten som tidigare varit byggare.

De är båda rörande överens om att utbildningen håller hög kvalitet och är pedagogiskt upplagd. Speciellt gillar de den individuella approachen de svenska instruktörerna har till rekryterna. Träningen pågår alltid i par eller grupp men om någon inte hänger med lyfts de ur gruppen tills personen förstår, vilket är viktigt för utvecklingen.

Folkrättsutbildning handlar om att inte skjuta på civila, hur man omhändertar krigsfångar och att inte gömma sig vid civila byggnader såsom sjukhus och kyrkor.

Vad tänker ni om kriget?

– Min egen åsikt är att varje ukrainsk familj antingen har förlorat eller har en släkting som slåss mot Ryssland och för att försvara ukrainsk territorium. Nu är det viktigt att vi alla står tillsammans och slåss med allt vi kan för att försvara vårt land.

Den andra soldaten fyller i:

– Vad kan jag säga? Min åsikt är att vi inte attackerade någon och bara försvarar vårt land. Så snart vi har vunnit tillbaka allt vårt land stannar vi. Vårt viktigaste mål just nu är att försvara vårt land och våra barn.

Samtalet förs vidare. Frågor som hur de känner sig eller om de tänker på döden känns överflödiga. Men jag frågar dem ändå om framtiden och hur de ser på den. Tolken ber mig specificera och att frågan kan vara kontroversiell. Givetvis får de avstå från att svara, men frågan handlar mer om att man ska förstå deras tankar och ta med läsaren in i situationen. Tolken översätter och de svarar:

– Den framtid som finns är att vi måste slåss och vinna kriget. Annars kommer våra barn och barbarn få lida och då kommer kriget bara fortsätta. Det är för att de ska få ha ett fredligt liv som vi måste stå upp tillsammans mot den ryska aggressionen.

– Det kommer bli svårt att vinna detta krig men vi kommer att vinna. Allt kommer bli ukrainskt igen, avslutar den äldre soldaten innan vi skiljs åt och de återvänder till träningen.

Åter till de ukrainska kompani- och plutoncheferna från början av artikeln. Kriget går snart in på sitt andra år och en karg vinter står för dörren. Att Ryssland förmodligen slår mot infrastruktur igen för att göra livet och krigföringen svårare för Ukraina bör ses som troliga scenarier.

Vi pratar om motivationen och huruvida den numera berömda ukrainska stridsviljan fortfarande står orubbad. Kompanichefen menar att det är en komplicerad fråga och att många tänker på det, men att stridsviljan fortfarande är intakt. Han tystnar en stund.

– Hur som helst, vi har inget annat val.

Vid slutet av dagen, när mörkret lagt sig över den provisoriska staden, kommer bussarna som tar soldaterna tillbaka till campen. I morgon väntar åter en lång dag av träning. Det är förmodligen samma bussar som ska köra dem till flygplatsen när utbildningen är slut. I den närliggande engelska staden har julpynt börjat sättas upp och den mysiga julstämningen börjar sakta infinna sig.

För de ukrainska soldaterna får julfirandet vänta. Förmodligen blir det jul i en skyttegrav. Vid julafton har förmodligen den första soldaten stupat från denna utbildningsomgång. Då är redan den nya utbildningsomgången i England, i full gång med att utbildas och snart skickas för att försvara sitt hemland.