Drönarna som ledde
in elden i Älvdalen

Hösten gör ett allt större intryck på omgivningen. Vinden är lite kallare, luften är klarare men framför allt har löven fått en annan nyans för att om någon vecka trilla av och därmed markera början på vintern. Landskapet är som en förrätt till Dalarnas fjäll, som ligger lite längre norrut. Det är böljande med toppar som inte sträcker sig över skogsgränsen och därmed kvalificera sig som fjäll.

Det var i närheten av dessa trakter Gustav Vasa skidade den klassiska sträckan och stoltheten märks än i Dalarnas hemvärnssoldater. Flera gånger understryks att Älvdalens skjutfält, där vi befinner oss, är norra Europas största. Vissa skeptiker skulle nog ge segern i fråga om störst yta till Vidsels övningsområde i Lappland. Vidselområdet är ungefär lika stort som Öland. Motargumentet är dock att Vidsel är ett robotskjutfält och argumentationen för vem som vinner stannar här för denna gång. 

Älvdalens skjutfält, som ligger i Trängslet tre mil utanför tätorten, är en mycket spektakulär syn i jämförelse med andra skjutfält. Bilvägen för dig längs en vacker dal uppåt mot en stor byggnad som liknar ett hotellkomplex för skidturism, men med vanlig försvarsmaktsstandard. Huset tornar upp sig efter den sedvanliga informationsskylten om att du äntrar försvarets marker.

Här ligger även Trängsletdammen, Sveriges högsta damm, som är tecknet på att skjutfältets stora vidder börjar. Just de stora områdena är perfekta för den övning som pågår. Det är nämligen något historiskt ur hemvärnssynvinkel, när granatelden från hemvärnets och Dalabataljonens 177:e granatkastarpluton för första gången leds in av drönare, eller RPAS (remotely piloted aircraft systems) som det heter i försvarssammanhang. Hemvärnet understödde med indirekt eld när drönaroperatörer från K3, Amf 1, I 19 och P 7 övade på att leda indirekt eld.

”Numera är inte ett bra grävt skyttevärn någon garanti för skydd när mindre drönare kan hovra ovanför och släppa ner granater med större precision än artillerield.”

Flygenheten vid K 3 har det övergripande ansvaret för drönare i Försvarsmakten och var ansvariga för övningen. Flyggrupperna ute på förbanden benämns SRPAS, stridsteknisk RPAS. Syftet med övningen för hemvärnets del, förutom att leverera indirekt eld, var att närma sig funktionen indirekt eld med hjälp av flygande sensorer, eftersom drönare införs i hemvärnet den närmasta tiden. Därför var det en bra inspirationshelg för att förstå hur tekniken kan användas i en hemvärnskontext, utöver att granatkastarplutonen övade funktionen. Spannet för användandet av drönare är väldigt brett och innefattar såväl spaning som civilt stöd. 

Niklas Berglind, chef för Dalabataljonen (17.hvbat), var säkerhetschef och skjutledare för hemvärnets indirekta eld under övningen vid den fyra dagar långa övningen.

– Övningen är upplagd så flygenheterna letar mål, rapporterar in upptäckta mål och skickar eldsignalering till skjutande enhet (via eldledningsgrupp av övningstekniska skäl). Våra eldledningsgrupper var utgrupperade och kunde se målterrängen direkt. Sedan eldreglerade flygenheten, vilket vår eldgrupp också gjorde, men det var mer för att öva, berättar Niklas Berglind. 

Samarbete över gränserna är inget nytt för dem. Han berättar vidare att de tidigare samarbetat med Livgardet och deras granatkastarenhet. Samt bland annat med flygtransportenheten från F 7 i Såtenäs. Under övningen kommer eldområdet att ändras till ett nytt eldområde för att träna drönaroperatörernas manöverförmåga. Granatkastarna skjuter då från samma position, men växlar mellan två eldområden i olika riktning, vilket kallas ”svansning”. Förmågan för granatkastarna ska finnas i teorin men har inte övats praktiskt så många gånger.  Med flygande sensorer kommer även möjligheten att växla mål och eldområden snabbare, vilket ställer krav på att granatkastarförbanden behärskar tekniken. 

Kriget i Ukraina har visat att drönare spelar en viktig roll i den moderna krigföringen. Numera är inte ett bra grävt skyttevärn någon garanti för skydd när mindre drönare kan hovra ovanför och släppa ner granater med större precision än artillerield. Det har även kommit så kallade FPV-drönare, first person view, där man genom VR-glasögon får bättre synfält och ser hur drönaren flyger och kan manövrera smidigare än att bara hovra. Resultatet blir ett mycket farligare vapen som kan ta sig in i skyttevärn eller köra rakt in i ett fordon med högre precision.

I Försvarsmakten används dock inga sådana attackdrönare, utan de välkända modellerna Örnen och Korpen som är avsedda för spaning och mer liknar flygplan med sina vingar. Modellen som hemvärnet använder är mer av den klassiska helikoptermodellen och har inte lika lång räckvidd som Örnen och Korpen. I stället är den mer anpassad för närmare närspaning men har även egenskaper för att leda indirekt eld och ta ut koordinater, och den har IR-kamera. Den kan användas för civila verksamheter vid skogsbränder eller vid sökande av försvunna personer.

– Det system som tillförs hemvärnet är ett tecken på att den här typen av drönare är lämpliga att integrera i befintliga förband, säger Hans Liwång, docent i försvarssystem vid Försvarshögskolan. Han berättar också att de här systemen, jämfört med andra flygande system, inte kräver speciellt stora personalresurser.

Tidigare har drönare främst blivit uppmärksammade under krigen i Afghanistan och Irak för drygt tjugo år sen. Då fick de bestyckade drönarna alltmer ljus på sig när piloterna kunde sitta på hemmabasen i USA och skjuta med drönaren i krigsområdena. I Sverige har detta aldrig varit aktuellt, utan inriktningen har hela tiden varit på spaning.

I Ukrainakriget har drönare använts för att både mäta och mätta luftvärnsförmåga. I stället för att skicka dyra kryssningsrobotar kan betydligt billigare drönare skickas upp samtidigt för att öka sannolikheten för träff. De kan även användas i sambandstjänst för att skicka vidare signaler och stärka kommunikationslänkar.

– AI FYR, ropar mannen som sitter vid trädet med fältdatorn i knät. 

Snart hörs tre dova smällar långt bort, eller kanske kraftiga smällar är en bättre beskrivning. Det är svårt att exakt lokalisera varifrån de kommer, men den ungefärliga riktningen kan tummas in. Tre detonationer sker strax ovanför grusvägen som ligger längst ned i dalen, en stor rökridå lägger sig över dalen där barrskogens gröna karaktär blandas med den vita röken. Rökgranaternas karaktäristiska effekter gör sig påminda och har en klart bättre effekt än ett granatgevärs motsvarighet. Eldledningsgruppen mäter med sina instrument för att se om elden ligger rätt. Snart har röken lagt sig över en betydande del av dalens ena sida och en tänkt fiende hade förmodligen behövt navigera i blindo.

Normalt ligger granatkastarplutonens eldledningsgrupp i terrängen närmare och i höjd med det tänkta målet för att ta ut rätt koordinater och överblicka målet. Men denna gång är positionen uppe på en höjd med utsikt över dalen där den indirekta elden leds in. Bredvid dem, på den stora grusvägen några meter därifrån, står två vita ledningsbilar för flyg enheternas övningsledning. Fordonen är inte typiska för en ledningsvagn med flera personer involverade, utan den två man starka besättningen symboliserar väl effektiviteten som den nya tekniken skapar.

Personalen i fordonen övervakar och utvärderar arméns flyggrupper som övar på fältet, flyggrupperna finns grupperade på övningsfältet och har flugit in i målterrängen med sina drönare. 

Koordinaterna förmedlas vidare till eldledningsgruppen bredvid, som översätter och kontrollerar att de stämmer för att kunna skicka vidare till hemvärnets granatkastarpluton. Egentligen ska koordineringen gå direkt från dem som tar fram koordinaterna, i detta fall drönaroperatörerna, men för övningssäkerhets skull går de via eldledningsgrupperna. Dalarnas böljande natur och Älvdalens skjutfält med långa avstånd lämpar sig väl för den indirekta eldens stora riskområde och ger bra möjligheter för att se så att elden ligger rätt.

Gruppchefen för en av eldledningsgrupperna, Mikael Agnäs, har riggat upp deras normala utrustning med vinkelrätmätare och laseravståndsinstrument som det mest digitala hjälpmedlet. Varje tillfälle tas att öva eldledningsgruppen som likt många i hemvärnet har nio-tio dagars tjänstgöring om året beroende på tjänst. Dessa dagar förbrukades i år under Aurora 23 och granatkastarplutonen ställde frivilligt upp på extra tjänstgöring. 

– Drönarna är våra eldobservatörer och då behöver vi på eldledningsgruppen finnas med för att ta emot eldobservatörens observationer och översätta dem till ett format för att kunna föra det vidare till skjutande förband, det vill säga granatkastarplutonen. Om inte vår pluton hade hade varit här hade de inte haft ett skjutande förband att öva med.

Mikael Agnäs ser många fördelar med drönarnas större manöverförmåga. En större förflyttning över stora områden går av förklarliga skäl betydligt snabbare för drönaren. Han tror även att om man fortsätter att förse hemvärnet med mer avancerade system och vapen, likt drönare och granatkastare, kan hemvärnet tillföra mer till Försvarsmakten än det klassiska skydda och bevaka. Sedan bildandet av granatkastarplutonen för drygt tio år sedan ser han nu hur ny teknik börjar forma utvecklingen.

Hur tänker du kring den analoga tekniken kontra den nya digitala?

– Man ser ju att även om drönaren är ny använder man i grund och botten samma upplägg som förut. Man måste få ögon på målet och korrigera så att elden ligger rätt. Men just drönaren ger oss en möjlighet att komma närmare och se målet från ett helt annat håll där man inte kan ha soldater. Man kan faktiskt vara över målet eller väldigt nära målet utan att bli upptäckt eller riskera att bekämpa sina egna. Det är en klar förmågehöjning, säger Mikael Agnäs som inte tror att deras uppgifter blir irrelevanta bara för att ny teknik tillförs hemvärnet.

Mörkret ligger fortfarande som en tät dimma över den tidiga gryningen. Klockan är strax före sex och några soldater sitter inne i matsalsbaracken. Både pulverkaffet och den frystorkade frukostpåsen värms upp upp av vattenkokaren. Frukosten blir ingen långdragen historia, men två soldater hinner med att ge en kort historielektion om förbandet. Skjutfältet i sig är inget nytt för många. Många var till exempel med för att släcka skogsbränderna 2018 som härjade på Älvdalens skjutfält och i andra delar av Sverige. Släckningsarbetet försvårades med all den förmodade odetonerade ammunitionen på fältet.

– Vi satt i bandvagnar och rullade ut mängder med brandslang. Jag minns bara att vi fick sova när tillfälle gavs lite då och då, berättar en soldat.

Strax före halv sju sitter granatkastargrupperna i sina bandvagnar. Alla hälsar välkomnande och det tycks vara en genomgående trevlig och vänskaplig ton. En soldat hinner berätta att detta är hans första övning innan hörselkåporna åker på för dämpa bullret från bandvagnens framfart. Gruppchefen, som sitter på passagerarsidan, berättar om dagens schema som är ganska lik fredagens: skjutning från en och samma plats hela dagen. Karavanen lämnar barackbyggnaderna och snart vaggas en av soldaterna sakta in i sömn av vagnens gungande. Efter tjugo minuters färd längs grusvägen i skogen kommer de till slut fram till den förvånansvärt öppna och plana ytan. 

– Det brukar vara lite mer kuperat och fler träd men detta är inget att klaga på, utbrister en soldat när han hoppar ut.

Snabbt lossar grupperna granatkastaren som varit kopplad på bandvagnen. Rekognosceringsgruppen mäter ut avstånd och riktning för dagens skjutning. Plutonens tre grupper börjar gräva med spett och spade för att förankra granatkastaren i marken, efter att ha mätt ut riktningen de fått från rekognosceringsgruppen.

Granatkastaren är ett stort svart avlångt rör ihopsatt med grundplåt. Dämpning sitter fast i röret som ett komplement till grundplåten, som för varje granat blir mer och mer fast i marken. En av gruppcheferna manar på soldaterna att gräva mer, en stor sten tas upp, för att göra granatkastaren mer stabil vid avfyrningen. Därefter tas två avlånga plåtskivor fram med små streck och bokstäver på, och dessa placeras framför granatkastaren. De är riktningsinstrument som kontrolleras via mätinstrument vid granatkastaren. Granaterna tas från den bakersta vagnen av två för att läggas fram och vara färdiga att ladda. Den här gången tas två olika eldområden ut, vilket inte hör till vanligheterna. Normalt skjuter man mot ett eldområde för att sedan byta position. Men för att drönaroperatörerna ska få träning i målskiftning har man valt detta upplägg för övningen.

– Normalt brukar vi ha eldhandvapen, stridsutrustning och byta position efter en omgång eftersom vi är röjda. Men nu är detta mer en formell samövning och framförallt funktionsövning så vi har hållit det så enkelt som möjligt, förtydligar gruppchefen avseende det taktiska läget som alltså inte finns med i denna övning.

Pjässoldaten Erik Blomfjord, till vardags läkarstudent, agerar ”bubblare” under inriktningen. Efter genomförd grundutbildning blev han rekryterad till granatkastarplutonen för cirka sex år sen.

– Jag ser till att pjäsen står rätt vertikalt och i lutningen. Om pjäsen står snett när man skjuter på långa avstånd, kan man missa målet med flera hundra meter. Därför är det viktigt att det är rätt inställningar, berättar Erik Blomfjord.

Han har än så länge inte märkt någon större skillnad med den nya flygande tekniken som leder in elden, av förklarliga skäl eftersom det inte påverkar granatkastargrupperna direkt. De befinner sig ju flera kilometer, kanske någon mil, längre bort från nedslagsplatsen. Den stora skillnaden tycker han är att de vanligtvis omgrupperar så fort de skjutit, men under denna övning skjuter de från två olika platser, en för varje dag.

Bortom granatkastarnas grupperingsplats står en bandvagn lite undangömd, pjäsplatsbandvagnen närmare bestämt. I den tas eldobservatörernas koordinater för eld emot samt dubbelkontrolleras så att de inte ligger i fel eldområde eller att det blivit något missförstånd. Vagnens insida består av en dator från mitten av 1990-talet som för tankarna till det klassiska Pacman-spelet. Den andra datorn kan liknas vid en fax för att ge en ungefärlig bild av utrustningen. Uppdateringar ska vara på ingång berättar besättningen. När koordinaterna kontrollerats skickas de sedan till granatkastargrupperna.

Vid granatkastarna tas eldkoordinaterna emot till en liten dator grupperad vid pjäsplatsen, som gruppchefen vidareförmedlar till gruppen. Nu börjar ett frenetiskt arbete av gruppmedlemmarna för att justera så att granatkastaren hamnar rätt. Granatkastaren justeras i både höjd- och sidled för att till sist kontrolleras av gruppchefen.

Laddare stoppar in granaten i röret och gruppchefen drar i snöret som tillika är redskapet för avfyrning. Tre stora smällar hörs tätt inpå varandra; gruppernas första omgång indirekt eld för dagen. Smällen och trycket gör det begripligt att hörselkåpor och propp ska bäras. Normalt brukar fler granater avfyras i rad men under övningens sista dag vill man få så många genomföranden som möjligt, så man väljer att hushålla. 

Efter varje genomförande pustar gruppen ut och börjar samtala. Vissa njuter av solen som tittar fram, höstens intåg har gjort att varje stund måste ta tillvara.

– Löneförmån, ropar en soldat till sin kamrat när han lapar i sig sol mellan eldomgångarna.

Det må vara en mindre hektisk dag för granatkastarplutonen, utan många omgrupperingar och eldhandvapen som slänger runt halsen. Men kvalitet i anfallsmålet måste ändå levereras. Helgen symboliserar väl hur både tekniken och den nya sortens krigföring ställer nya krav. Det klassiska skydda och bevaka får nya dimensioner när SRPAS nu införs som ett komplement till sedvanlig postning och patrullering. Nu kan strids- och personalresurser användas på ett förhoppningsvis effektivare sätt. Detsamma gäller förmågan att leda indirekt eld som tränats på under helgen, det skapar ny dynamik för att bygga ett effektivare hemvärn. Eller som överstelöjtnant Daniel Banck, chef för Dalregementsgruppen i Falun, uttrycker sig:

– I och med tillförsel av moderna sensorer, varav somliga flyger, blir hemvärnet mycket farligare för fienden. Hemvärnet är med i framkant av
Försvarsmaktens förmågeutveckling och utgör ett betydande trubbel för den som kommer hit med onda avsikter.