Tidningen Hemvärnet

1900-talets dramatiska historia fångar oss alla. Inte bara krigen, utan också mycket av det som knöt an till krigen; politiska omvälvningar, extrema ideologier och deras följder för miljontals människor.

Mången har försökt att finna förklaringar till uppkomsten av nationalsocialismen till exempel, eller varför kommunismen så snabbt förvandlades till ett extremt förtryckarsystem.

Men många gånger utgörs de bästa analyserna av vardagsskildringar, vittnesmål av människor som var med på mikronivå. Detta eftersom en bra mikrohistoria på ett påtagligt sätt förmår förstora vardagen, att se den i makroformat.

Memoarer, men också biografier och litterära minnesberättelser, kan räknas till en sådan genre. Christopher Isherwood, amerikan, född i Storbritannien, vars bok Farväl till Berlin, utnämndes tidigt till ett litterärt vittnesmål från det stämningsläge som rådde i tyskland i början av 1930-talet. Den var även förlaga till musikalen och film Cabaret. Nya utgåvor av boken är legio. Nu föreligger den i nyöversättning av Leif Janzon på förlaget Lind & Co i behändigt pocketformat.

Tisdagsklubben i Stockholm under Andra världskriget var en viktig replipunkt för den intellektuella antinazistiska kampen. Den startade den 9 april 1940 och inriktade sig tidigt på att motarbeta nazifieringen i Sverige. En av grundarna var den adliga Amelie Posse, berest och dynamisk författarinna med djupa kontakter och vistelser i städer som Köpenhamn, Berlin, Rom och Prag.

Nu har Eva Strömberg Krantz skrivit en bok om Amelie Posse: En ande som hör jorden till (Carlssons Bokförlag). Med forskarens noggrannhet men i tilltalande berättarstil får vi 500 sidor personhistoria – efter en sådan läsning kan var och en åtskilligt mer om vad som hände i Europa under det första halvseklet, ur svensk synvinkel.

En betydligt annorlunda biografi har skrivits av den produktive militärhistorikern Lars Ericson Wolke; Joseph Goebbels (Historiska Media). Det synnerligen allvarliga temat hindrar dock inte från en initierad skildring av en person som förknippas med det värsta av alla brott: Förintelsen. Med boken om Goebbels – en av de mest kända naziledarna efter Adolf Hitler – får vi hela hans bakgrund och förvandling från hängiven katolik till troende Hitlerdyrkare.

Som vanligt håller Lars Ericson Wolke den yrkesskicklige historikerns svala distans till ämnet och presenterar dessutom nya fakta om Goebbels kontakter med Sverige. Vem vill inte veta?

Till de mest brutala förbanden inom Waffen-SS, hörde Totenkopfdivisionen. Under den något spekulativa, men dock sanningsenliga, titeln: SS-Totenkopf – Hitlers dödsdivision, har den engelske författaren och militärhistorikern Rupert Butlers bok i ämnet nu utkommit på svenska (Fischer & Co).

Naturligtvis öppnar man en sådan bok med viss skepsis – på senare år har åtskilligt getts ut i branschen närmast i syfte att just spekulera på temat, det gäller även en del filmer – men faktiskt, boken är läsbar och informativ. Språket är berättande och väl balanserat. Författaren knyter skeendet till chefer och andra befattningshavare; förmodligen eftersom Waffen-SS-förbanden var politiskt rekryterade och utövade sitt hantverk långt från krigets regler om folkrätt. ”Hitlers dödskalle¬soldater” torde vara en rättvis benämning.

Det nazistiska ”tusenårsriket” var egentligen ett, med mänskliga mått mätt, obegripligt fenomen. Men ett hart när lika obegripligt fenomen var stalinismen. Det infernaliska system som genomsyrade varje sovjetmedborgares vardag har kartlagts i många böcker. Men en av de mest utförliga, nyligen utkomna, är den engelske historikern Orlando Figes 768-sidiga De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet (Historiska Media).

Det digra materialet som boken bygger på har samlats in av människorättsgruppen Memorial och när man har läst boken förstår man det omöjliga i att lyfta ur något av allt det fasanfulla som dokumenteras.

1900-talets extrema politiska ideologier åstadkom skräckvälden. Vad kan komma att hända under den tjugonde århundradet?

Lars Brink
Fil lic, militärhistoriker