Tidningen Hemvärnet

Helmand-provinsen, Afghanistan, 2009. En dansk patrull från basen Armadillo samtalar med några män i en lokal koranskola. Danskarna försöker övertala männen att rapportera talibanernas aktiviteter, men möts av uppgivenhet:
 
"Nu är ni här med alla era vapen", säger en av männen. "Men när ni gått kommer talibanerna tillbaka, och de tvekar inte att skära halsen av oss om vi samarbetar med er."
 
Ordväxlingen är en nyckelscen i danska dokumentärfilmen "Armadillo", som närgånget följer en dansk styrka i Afghanistan under sex månader. Filmen är utan tvekan en av de mest angelägna skildringarna av det pågående kriget i landet. Det är få dokumentärer som så skoningslöst lyckas skildra följderna av en konflikt som denna.
 
De verkliga offren är den afghanska civilbefolkningen som hamnar i kläm mellan ISAF-styrkor och talibaner. En har förlorat sitt hus, en annan sin mor och son, en tredje sin ko. Många verkar dessutom tro att de utländska styrkorna bara är där "för att spränga våra hus och skjuta våra djur."
 
Sex månader är en lång tid – och vi kommer danska soldaterna oerhört nära. Fotot (signerat Lars Skree) är kort sagt fantastiskt. Filmen är helt okommenterad. Det ökar närvarokänslan samtidigt som det öppnar för (miss-)tolkning, vilket inte är odelat positivt.
 
Mycket av filmens kritik har handlat om soldaternas uppträdande – bland annat efter strid. Många har sett barbari i soldaternas kommentarer, grova språk och råa skämt. Emellertid gränsar det ofta till hyckleri när somliga skall sätta sig till doms över andras uppträdande.
 
Några soldater går dock över gränsen med sjumilasteg och uppvisar en total cynism inför andras lidande – en förvisso naturlig reaktion hos människor som dagligen konfronteras med extrema situationer. Det danska försvarets försök att mörka ett eventuellt krigsbrott ser också illa ut. Allt detta är förstås mycket viktigt att skildra, och filmmakarna lyckas på det hela taget bra.
 
Situationen i Afghanistan påminner om en gordisk knut som ISAF-styrkorna försökt klyva med ett enda hugg men som visat sig vara mer komplex än vad man anat. Och detta kan helt enkelt inte skildras bättre än så här.
 
 Ur Tidningen Hemvärnet nummer 4, 2010